Det gör verkligen ont att läsa boken "Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee" av Dee Browns. Den kom ut redan 1970, och jag hittade här om dagen ett ex av 2010 års pocket-nytryck i min bokhylla.
Boken handlar om en liten period av indianutrotningen, de så kallade indiankrigen 1860-1890. Då utvidgade USA sitt territorium väster om Missisippi hela vägen till Stilla havet. Inte visste jag att folkmordet på indianerna var så brutalt, att det var så många och att det var så medvetet. Gång efter gång försökte indianerna sluta fred med de vita. Och gång efter gång lät de vita dem skriva på fördrag bara för att omedelbart bryta alla löften och driva dem från plats till plats. Ibland är det bördig jord. Ibland guld. Ibland olja. Alltid pengar och karriär.
Som Lars Mikael Raattamaa skriver i en äldre bokrecension i Aftonbladet som jag googlar fram:
"Efter att ha lärt oss Auschwitz och Katyn måste vi också lära oss Sand Creek, Lost River, Camp Grant-massakern, Marias River, Fettermanmassakern .... och Wounded Knee. Annars har vi levat förgäves. Och Tosawi och hans folk har dött förgäves."
Boken gör mid ledsen. Och arg. Tänker på de folkmord som sker än idag. Och på ursprungsbefolkningar som fördrivs bland annat pga exploatering av diverse naturtillgångar. Vad gör vi - jag - för att sätta stopp? Har jag verkligen gjort allt jag kan - om ens något?
//Elisabeth Stjernstoft - //Elisabeth Stjernstoft
0 kommentarer:
Skicka en kommentar